Att vara coach
Dags för nästa stabsmedlem att få skriva lite om vägen mot EM 2015. Victor Lundberg, 28 år, kallas för Bumbi. Coachar damlandslaget i lacrosse tillsammans med Marcus Lind. När jag inte sysslar med lacrosse gör jag mitt exjobb i Linköping på programmet Industriell Ekonomi, umgås med vänner eller avnjuter en bra fantasy-bok tillsammans med en god whisky.
I augusti är det tio år sen som jag startade min egna lacrossekarriär, allt för att Marcus kom hem från USA med en ny sport som var ”ashäftig och skitrolig”. Nio och ett halvt år senare frågar samme Marcus mig om jag vill vara med och coacha damernas landslag med honom, något som är ”ashäftigt och skitroligt”. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på men efter drygt ett halvår med detta underbara lag kan jag bara instämma om att det är just det, riktigt häftigt och helt otroligt roligt! Under mina fem års studier för civilingenjör har jag nog aldrig pluggat på så hårt om ett och samma ämne. Jag vet att jag går in för något när jag ligger och läser om damlacrosseregler innan jag somnar istället för att läsa om Harry P.
Jag har sedan 14 års ålder varit ledare inom idrott på en mycket varierande nivå. En fotbollsskola tre dagar varje sommar i min hemstad Söderköping för barn mellan 10 och 14 år ledde fram till att jag blev tränare för flickor födda 98-00 under hösten 2008 och säsongen 2009. Under hela min tid med lacrosse har jag på något sätt varit aktiv, förutom att spela, inom träningar i både Söderköping och Linköping och därigenom också damtränare i Linköping. Sen blev jag alltså coach för damlandslaget i lacrosse. En ganska stor skillnad i hur spelare agerar på planen genom åren, för jag hoppas verkligen inte att någon i landslaget stannar upp mitt under match för att säga ”Titta på fjärilen Bumbi, vilka fina färger den har”. Olika spelare, samma utmaning: hur ska jag förmedla det jag vill lära ut så att de förstår?! Det gäller att hitta varje persons sätt att lära sig på, vilket är svårt. Mitt bästa minne vad gäller att lära ut är fortfarande hästsvansregeln, som också visade sig vara en viktig term inom damlacrosse, när jag skulle lära fotbollstjejerna att kasta inkast. ”Men Bumbi, vart ska man hålla bollen när man kastar?” ”Ja du, Hanna hur ska jag förklara det? *snilleblixt* Hur har du händerna om du knyter en hästsvans?” ”Såhär!” ”Precis, SÅ ska du ha dem”, och sen se Hannah på match knyta en hästsvans i luften innan hon tar bollen och gör ett godkänt och bra inkast, något det andra laget inte alltid lyckades med…
Men vad är det som gör att man lägger ner tiden det krävs utanför planen när jag inte ens får spela själv, att stå på sidan och se på när andra människor spelar den sport jag utan tvekan tycker mest om. Är det att få vara med i ett lag? Det är jag redan, men visst är det kul. Är det att få åka utomlands? Det har nog de flesta varit, även om jag inte varit i Prag. Är det att få säga åt andra vad de ska göra? Jag var gruppchef i det militära, det räcker så. Men vad är det som gör det hela värt då? Det kan sammanfattas i ett ord: stolthet. Att se den spelidén man har, eller viss teknik som man själv tycker fungerar, användas på planen och se att det fungerar! Det är stoltheten som gör det värt att stå där på sidan. Att stå på sidan av en träningsmatch mot Finland och kunna säga ”Fan Macke, det var ju precis sådär vi menade” när en av spelarna hanterar en dubbling perfekt, eller att få knyta näven och tänka ”Såja! Enkelt!” när spelarna styr undan ett farligt läge i försvar utefter våra instruktioner. Att så högt jag bara kan få skrika ut ”TIMMY!” när våra målvakter räddar ett skott! Allt det, och lite till, gör att man vill stå där på sidan, att vara med utan att få spela och istället känna stolthet i att det är VÅRT lag som presterar på planen. Sen underlättas ju allt av att jag gör det men en bästa vän.
Hur det kommer se ut inom damlacrosse-Sverige inom några år är svårt att säga, men jag hoppas jag kommer vara delaktig! Lite mer fokus på nuet än så länge, snart är det träningshelg med träningsmatch, mycket att planera och fixa men det kommer det vara värt! Om ni inte har något bättre för er, kom till Karlstad den 19 juli och se våra damer spela match mot Norge!
I augusti är det EM, Sverige vs Europa, då jävlar!
Över och ut
/Coach Lundberg
